Här finns text, musik och noter till några rallarvisor.
Rallaren
av Manne Briandt


De svenska järnvägsbyggnaderna började sättas i gång under en tid då nöd och armod rådde i landet. Gården var sin egen avskilda värld och ägde intet behov av yttervärlden. I stugorna, timrade för sekler, levde människorna sitt liv under samma tak från födseln till graven. Utanför livets stora tilldragelser fanns ingen omväxling mer än den som årstiderna gav. Stora grupper av befolkningen utvandrade och av de hemmavarande måste de mer eller mindre överflödiga sönerna söka sig ut i något förvärvsarbete. I mitten av det nittonde århundradet bröts den rådande oföränderligheten. Nyupptäckta krafter skapade om tillvaron. Vagnar kunde framföras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Ånghästen gjorde sitt intåg. Men för denna erfordrades stadigt underlag och blanka spår. För landets söner öppnades nya perspektiv i dåd och livsföring.

De just påbörjade järnvägsanläggningarna lockade med äventyr och, som man trodde, med stora inkomster. Det var i första hand statar- och torparsöner från Småland och Blekinge som med en smula äventyrsblod i ådrorna flydde trångboddheten i hemmet och drog ut i världen för att tjäna sitt bröd. Ut till friheten bland likasinnade kamrater, som i regel inte fått mera av sitt land än livet. Det var män uppväxta i nöd och umbäranden utan någon egentlig skolunderbyggnad, än mindre någon söndagsskola, som drogs till järnvägsbyggnaderna. Men det var också oftast de bästa pojkarna som fick ge sig ut för att kunna leva. I regel var det sådana som icke var rädda av sig, varken för arbete eller för knytnävar. Givetvis gick det ej att undvika att en del sämre element kom med, men de skildes snart från arbetet, liksom de som ej kunde följa med i den hårda arbetstakten.

Kamratandan i arbetslaget framtvingade en viss hyfsning och det tilläts ej att en lagmedlem vanhedrade sitt lag på ett eller annat sätt. Eller som Karlsta-Pelle läste lagen för sina gubbar: "Försök inte skämma ut laget. Stjäl inte. Var aldrig oförskämd mot kvinnfolk och barn. Sup dej inte full å slåss aldri förrän du blir tvungen, men slå då av bara fan." Hederskänsla, rättvisa och renhårighet blev rallarens adelsmärke. Men han fordrade också dessa egenskaper hos dem han kom i beröring med. De våldsamheter som från tidigare år tillskrevs rallarna och förskaffade dem vanrykte hade oftast sin orsak i avoghet och bristande tillmötesgående från befolkningens sida. De var snara till handling och självkänslan steg som sav i dem.

De blev fruktade men respekterade. Ett hårdfört släkte med egna hedersbegrepp och lagar. Blev de illa bemötta skulle det också skipas rättvisa med ibland allt för hårda ingripanden. Våldsamheter av dylikt slag hörde dock till undantagen och mest i samband med det under 1800-talet så lätt tillgängliga brännvinet. Det var därför icke så underligt att ortsbefolkningen med en viss bävan motsåg rallarnas ankomst. Framför allt var det den kvinnliga ungdomens moraliska säkerhet som äventyrades. Hos den var det nog mera en glad nyfikenhet än någon rädsla som var förhärskande. Den manliga ungdomen tänkte däremot med en viss bitterhet på vad komma skulle. Ryktet hade gått före om hurusom rallarna med sitt mera lediga och hurtiga sätt och större tilltagsenhet med lätthet slog sina rivaler bland bondpojkarna ur brädet. Många uppfriskande slagsmål hörde också till lördagskvällens händelser. Slagsmålet var den tidens sport och idrott. Även utan rallare ansågs det att en lördagskväll utan ett rejält slagsmål icke var "någon riktig fest". Den moderna brottningen och boxningen har nu kommit i stället. Antagonismen mellan befolkningen och rallarkåren försvann också efter närmare bekantskap med varandra och mången rallare blev måg i huset och bondens duktige medhjälpare.

Till rallarens en gång dåliga rykte bidrog främst brännvinslangarnas fördärvbringande framfart. Under den tidigare järnvägsbyggnadstiden upprättades dessutom s k "futtar" på licens av arbetsbefälet. Det var en sorts matservering kombinerad med utskänkning och matvaruaffär som snart urartade till en maskerad krogrörelse. Rallaren var icke alkoholist i vanlig mening. Men må det förlåtas honom om han efter flera veckors slit och umbäranden i ödemarken föll för frestelsen att göra sig en glad dag av den lättillgängliga varan. Blev det ett lördagsrus var det dock en oskriven lag att på måndagsmorgonen åter stå i schakten om än verktygen kändes tyngre än vanligt. Blev langarna allt för efterhängsna gjordes det också rent hus med dem. Sålunda hände det att rallarna själva både på norra stambanan och Riksgränsbanan ingrep för att få bort de i själ och hjärta innerligt hatade langarna. Under stormande jubel slog man sönder spritlagret och tuttade på langarkåken. Att senare tiders rallarkår i moraliskt och socialt hänseende varit något helt annat än förr har man nog till mycket stor del fackföreningsrörelsens och nykterhetsföreningarnas uppfostrande verksamhet att tacka för.

Den "civiliserade" rallaren förlorade därmed icke sin egenart som arbetare och människa. Som arbetare är han oöverträffad. Han satte en ära i att utföra sitt arbete så som arbetsbefälet ville ha det och inom den tid som var föreskriven. Rättvisa och renhårighet var hans paroll både mot sig själv och dem han kom i beröring med. Han har på det yttersta i dessa dagar betygsatts av Torsten Nothin i hans nya bok, "De som länkat landets öden", på följande sätt:"Den som upplevt dem som halvvuxen pojke i en trakt, där det byggdes järnväg, och den som upplevt dem som tingsjurist i en domsaga, genom vilken det byggdes järnväg, men icke kan i minnet återkalla någon berättelse om oredlighet, om hemfridsbrott, eller om överfall från rallarnas sida, han stannar i beundran för deras kärva rättskänsla. En säker förklaring till detta är svår att ge. De hade yrkesstolthet; de utförde ett arbete som var för hårt för veklingen och de kanhända rent instinktivt kände sig icke blott som banbyggare utan även som banbrytare för kulturen. Och då kunde de ej gärna tåla något rötägg i laget, som i regel var hårt sammansvetsat."


"Men hör ni svenska rallare, nu vill jag bedja er att icke supa brännevin ej heller något mer. Ty det fördärvar alle man uti Svea rikes land. Kom låt oss nyktra vara, kom å räck varandra hand.

Men allra bäst vi knogar, vi inåt skogen ser.Där kryper fram en langare, han närmar sig allt mer.Nu blir tyst i var schakt och man ingen knoga ser.När brännvinet fått makten det ingen ordning är.

Ej duger någon vekling oss följa på vår färd.Det vankas ingen smekning ifrån den man har kär.Upp bland nordens höga fjäll betar renen på en hällNär skotten börjar braka darrar lappen i sin fäll."


Rallarvisa G Linderoth

Under år som gått och sedan rallarkåren stabiliserats och blivit en speciell enhet i den svenska arbetarhären har det utkristalliserats den typ av rallare som vi känner bäst och som blivit den högt aktade arbetaren och levnadsglada vildströvaren i kulturlandets utmarker. Det visade sig att rallaren med sitt lätta sinnelag från de fria vidderna med styrkan och kraften från ett hårt och spännande arbete, som gav resultat med varje spadtag, i verkligheten var mer av vandrande riddare än en fruktad buse. Hela hans kynne har så småningom fått karaktär av det fria livet i skog och mark, av rytmen och klangen i arbetet med slägga, borr och spett, av brakande sprängskott, spadarnas rassel och framåtandan i jobbet. Han blev en viking som hade att betvinga alla hinder i sin väg. Med sitt stolta manér, den vidbrättade hatten på svaj, en flygande brokig duk om halsen och med händerna långt nedstuckna i manchesterhyxornas djupgående fickor gick han härjande fram bland kvinnorna, krossade många hjärtan och stukade mången rival bland bygdens pojkar, men blev också själv fast när han mötte den jänta som ej gav honom efter i slagfärdighet och raljeri. Rallarenamnet blev ej längre ett öknamn.

"Fast rallare förr ingen ville heta,en hederstitel har det blivit nu minsann.Vill man efter gamla rallarstammen leta,i varje lappmarksby en telning nog man fann.Tänt va de där! Tänt va de här!Järnvägsspår man finner lite här å där.

Vart man kommer och vart hän man kryssar gäller frågan: Finns de flickor å vin? Finns de flickor så nog finns de kyssar, finns en strupe nog finns hälla iån.Här finns kärlek för tusende jäntor.Hit me flaskor å vin å kvinns för nu är rallarn här.Kom å följ genom sollysta gläntor.En rallaryngling är gla å go å kär. Tänt ä de här!"

Rallarvisa M Briandt

(Källa: Manne Briandt: Banbrytare, eget förlag, 1959.)

Här finns text, musik och noter till några rallarvisor.